Provokation!

Jag har inte bara bilder på mig själv i min blogg, jag har dessutom ett fucking jävla SMINKBORD i sovrummet. Allting jag skriver i alla sammanhang är numera totalt ogiltigförklarat eftersom jag har en relativt stor nagellackssamling och inte bara klär mig i potatissäckar. Bara så att ni vet.

Nu ska jag åka och träna. Puss!

Min blogg äter kommentarer

Alltså, jag vet att jag är precis lika medskyldig i det här eftersom jag ganska ofta helt enkelt glömmer bort att kommentera något som jag tycker är roligt eller bra - men visst ÄR det så att vi generellt har blivit mycket sämre på att kommentera varandras bloggar?

Och visst ÄR det så att det inte känns riktigt lika kul att blogga längre, när man inte får nån feedback på det man skrivit?

Det tycker jag är så himla synd. Vi är ju attentionwhores hela bunten - varje gång man trycker på publicera så är det ju i hopp om att nån annan ska hålla med om det man har skrivit, tycka att man är totalt dum i huvudet eller åtminstone tycka att man gjort en lustig iakttagelse. Min blogg äter kommentarer - den drivs av andras reaktioner på den!

Utan kommentarer så dör massvis av bloggar långsamt. De tappar livsgnistan, helt enkelt. En av mina favvobloggar, Myaraq (som är förjävla rolig i vanliga fall), går under för att ingen tar sig tid att åtminstone formulera ett halfassed "HAHA" på hennes jätteroliga inlägg.

Så här kan vi ju inte ha det.

Ni vet hur jag brukar köra på att jag ska posta åtminstone ett inlägg om dagen i typ två veckor när jag kommer in i en bloggtorka?

Nu tänker jag posta en kommentar på varenda inlägg jag läser hos andra bloggare under åtminstone en veckas tid. För jag vill inte att fantastiska bloggar ska dö, och jag vill att nya bloggar ska utvecklas och hinna bli fantastiska innan den som skriver den tappar musten.

Det kommer att ta tid, och det kommer inte alltid att vara fantastiskt välformulerade kommentarer. Men det kommer att vara bekräftelse på att någon läser och att någon bryr sig om ifall man postar ett nytt inlägg.

Ni får gärna haka på. Och ni får gärna titta på den här videon från ett av Myaraqs inlägg som inte fick tillnärmelsevis så mycket uppskattning som det borde ha fått:

Dress the part

"Socionomaura", som Filip Hammar skulle ha sagt. Det enda som fattas är ett halssmycke i hamrat silver.

Jag älskar inte mina extrakilon och mina bristningar

En sak som jag stör mig på när man pratar om kroppar och utseendefixering är att motsatsen till att vara utseendefixerad antas vara att man är "nöjd" med sin själv och hur man ser ut. Att man till och med "älskar" sina skavanker och fel.

Jag älskar inte mina extrakilon och mina bristningar. Jag kan bli en smula nedslagen när jag ser mig själv i spegeln och inser att jag ser ut som en rosarandig zebra över arslet. Det är inte en syn som är lätt att älska när de enda rumpor man ser ut som persikor minus ludenheten (så eh, typ en nektarin?).

(Extremt solbrända rumpor i så fall, men ja)

Jag är helt enkelt inte särskilt nöjd med hur jag ser ut, men mer än jag vill se mig själv i spegeln och tänka "jävlar vad snygg jag är" så vill jag se mig själv i spegeln och bara tänka "jaha, där är jag". Utan några värderande tankar åt något håll.

För det är inte själva nedvärderandet av den egna kroppen som är utseendefixeringen, det är fixeringen vid utseendet oavsett om man gillar det man ser eller inte. Att kroppen och utseendet hela tiden tar plats i ens medvetande.

Det vill jag komma ifrån, och dit kommer jag inte genom att älska mina zebraskinkor. Tyvärr.

These are the days of miracle and wonder

Ser ni vilka bilden föreställer? Inte?

Den bakre snubben är Art Garfunkel. Den främre är the sacred god of songwriting och han heter Paul Simon.

Han är den musiker som jag identifierar mig allra allra mest med i den här världen. Typ varenda låt han någonsin skrivit talar till mig så mycket att jag misstänker att jag i mitt förra liv var en kroniskt deprimerad kort judisk man som var kickass på att lira gura.

I sommar kommer han till Globen och ska framföra en av sina bästa skivor, Graceland, live. På den skivan finns bland annat den här låten, vars video jag har bloggat om säkert tio gånger under de typ sex år som jag har bloggat på olika ställen (eftersom det är en insta-pickmeup så väl komiskt som musikaliskt):



(Om man inte orkar se videon av en eller annan anledning så förstår man ändå av videons stillbild att den är kickass.)

Eftersom jag har världens bästa kille (vars enda flaw är att han inte bryr sig ett skit om Paul Simon) så kommer jag vara där. Det gör mig typ lyckligast i världshistorien.

Tänkte bara att ni skulle veta det.

En liten bildkavalkad på Paul Simon genom tiderna:

Slut på nörderi.

Den döda blicken

Idag är jag allmänt trött, därav den döda blicken. Tröttman orsakas av:

• beslutsångest ang. jobb.
• människor som tror att snoppen resp. snippan kommer att trilla av på ungarna ifall man inte ständigt präntar in i dem att de är pojkar resp. flickor och behandlar dem därefter.
• att jag har ett paket som ligger och väntar på mig hos mitt Schenker-ombud men som jag inte får hämta ut av någon konstig anledning.

Det fa-ha-ntastiska lilla retroköket

Okej, vårt kök SKULLE kunna ha varit ett fa-ha-ntastiskt litet retrokök. Vi skulle ha älskat och vördat ett gammalt femtiotalskök i kulörta luckor och fina små metallhandtag som man ofta ser när man gluttar in hos grannarna här i området. Men hyresvärden har renoverat hela lägenheten (vilket jag i och för sig är tacksam för efter att ha sett vilka fugly tapeter som dolde sig bakom ComHem-uttaget när kabelsnubben var här och fixade) så vi har ett ganska plain vitt kök istället. Och det är ju okej, helt klart.

Med det sagt (och den lilla detaljen att vi givetvis ALLTID har ett fång svenska tulpaner på bordet och inte bara när jag fått en blomstercheck av svärfar i examenspresent. ALLTID) så ger jag er nu - eine kleine retroish kök:

Så här sitter jag mest hela dagarna och hinkar te och skriver arbetsansökningar. Ibland lagar jag mat, som igår då jag gjorde Onekligens goda sesamnuggets. Ibland skiter jag i det och köper hämtmat istället. Man är väl ingen Underbara Clara heller.

Nu ska jag göra mig i ordning för dagens arbetsintervju, så håll tummarna som sagt!

Att hitta sig själv

En gång var jag ihop med en kille som tyckte att jag var ytlig. Så här i efterhand har jag mycket svårt att se varför jag hängde ihop med den här snubben för det här var inte den enda mindre smickrande åsikten han hade om mig och kände sig nödgad att uttrycka så att jag hörde, men det gjorde jag i varje fall, och han tyckte att jag var ytlig.

Detta uttalande baserade han vad jag minns på att jag sagt att jag inte trodde på något särskilt. Ingen gud, ingen gudomlighet, ingen mening med någonting. En slump, en kosmisk krasch och lite survival of the fittest på det. 

För mig finns Gud i den mån att det finns människor som tror på en gud och agerar därefter vilket innebär att Gud som koncept har en reell inverkan på mänskligheten, men jag har personligen alldeles för stora issues med teodicéproblemet för att själv kunna tro på en gud.

Om jag har försökt att tro? Oh ja.
Om jag ibland fortfarande, när livet känns motigt och jävligt, tar till en bön och hoppas att det finns någon högre makt som kanske, kanske kan höra mig? Jovars. 

Och om jag avundas de människor som lever med vetskapen att det finns en himmelsk fader som tar emot dem när dem faller, som vet att det finns en obestridbar mening med deras existens? Som fan!

Hur som helst, det här inlägget skulle inte handla om mitt gamla ex. Good riddance, för fan. Idag nöjer jag mig inte med nåt annat än killar som tycker att jag är allmänt assnygg, skitsmart och fucking hilarious utan inbördes ordning. Och det tycker David, så jag är nöjd.

Nej, det här inlägget skulle, som rubriken anger, handla om att hitta sig själv. Det är delvis inspirerat av min favvo Elsas blogginlägg om människor som backpackar i Asien, men man kan väl säga att jag går apeshit på hela fenomenet "hitta sig själv" och särskilt "hitta sig själv i Asien".

Med risk för att trampa nån av mina läsare på tårna nu, men är det en personlighetsstereotyp som jag verkligen avskyr så är det personen som är Andlig med stort A. Okej, jag avskyr givetvis inte folk som tror på Gud eller gudomligheter, det får man göra, och jag avskyr givetvis inte folk som sitter på en yogamatta och lyssnar på kassettband med guidad meditation. Whatever floats your boat - om det gör dig lugn och tillfreds med dig själv och världen så är det awesome. Det funkar inte för mig, jag är för obstinat lagd och blir rastlös av att föreställa mig att jag är ett träd med långa rötter nere i jorden som inte ens stormen Gudrun kan rucka på. Men om det funkar för dig, så awesome.

Nej, med Andlig med stort A så menar jag typ folk som tycker att de är lite mer upplysta, lite mer i kontakt med sig själva för att de sitter på sin jävla yogamatta och andas i en fyrkant. Och som åker till Asien och backpackar, tittar på fattiga barn och lever asketiskt i tre månader för att sedan komma hem och påstå att de har funnit sig själva.

Som att ens "själv" ligger och lurar på en i en mörk gränd i typ Calcutta och bara väntar på att bli funnen. Eh.

Alltså, för det första så köper jag inte konceptet "hitta sig själv". Jag tror att vi är processer, ett ständigt flöde av form och omformning. Du kan inte stiga ner i samma flod två gånger, precis som att du inte riktigt är samma person som du var igår. Du är i ständig förändring och när du slutar ta vara på den möjligheten så stagnerar du. Och jag vill inte stagnera som en twenty something-backpacker i Asien, det verkar astrist.

För det andra så tror jag att den inre resan är relativt oberoende av den yttre. Visst, resor kan tillföra nya tankar och nya insikter. Jag insåg exempelvis i London att jag är typen som avskyr att bo på vandrarhem och att jag inte nog kan understryka hur viktigt det är för mig att få duscha i varmvatten. Men det var också i en etta i Uppsala som jag insåg att det var människor jag ville jobba med, inte läroplaner. Det var i Uppsala som jag lärde mig att tänka i flera dimensioner, att försöka sätta saker i större perspektiv, som jag fick ord för att förklara det jag tidigare sett i mellanmänskliga interaktioner, som jag lärde mig att tänka. 

Och det var i landstingets lokaler på Kungsgatan i Uppsala som jag insåg att jag måste leva mitt liv för mig själv och inte för någon annan - och att en snubbe som ständigt, uttalat eller outtalat, talar om för en att man är värdelös är en snubbe som man klarar sig jävligt bra utan.

Med andra ord - lära känna sig själv (snarare än att hitta sig själv) är någonting jag menar att man kan göra precis var fan som helst, och om man tror att universallösningen på sin identitetskris är att åka till Asien och backpacka så är man förmodligen inte djupare än plaskpoolen på badhuset. Just saying.

Så, det var mina ytliga funderingar för dagen. Nu ska jag ta en dusch, sen kanske de där utlovade bilderna på mitt fa-ha-ntiska retrokök kommer. Sen ska jag på arbetsintervju i eftermiddag, så håll era tummar!

Mänsklig värme

Har en känsla av att Markus Krunegårds nya kan vara riktigt jäkla svinbra, kanske till och med denna vårens soundtrack. Just saying.

Livsstilsbloggerskan från Ensamheten

Idag känner jag mig som en livsstilsbloggerska:

Dock- sladd från symaskin I've yet to use och som därför står illa gömd i en av hallgarderoberna, en muminmugg snarare än en fin gammal sextiotalskopp (vilket jag i och för sig har köksskåpen överfulla av, men som inte lämpar sig för att glida runt i lägenhet och dricka te-drickandet pga sjukt tunna och därför sjukt heta att hålla i handen), en något mindre konstfärdig håruppsättning och en liten silvergrå kompaktkamera som bara klarar av perfekta ljusförhållanden.

Men jag har ätit en ordentlig frukost innehållande så väl solrosfrön som valnötter och jag har tvättat ansiktet med honung, och jag har planer på att visa upp mitt fa-ha-ntastiska lilla retrokök för er senare idag. Så ändå relativt mycket livsstilsbloggerska idag. Relativt.

(Om nån som faktiskt bor i Ensamheten och bakar rejäla surdegsbröd och odlar egna morötter vill sno inläggsrubriken till en ny blogg så varsågod. Jag känner mig generös idag!)

Nu - tarmrörelser. Puss!

Frequently Asked Questions

Eftersom jag har tänkt ösa på med åtminstone ett inlägg om dagen, hur meningslöst det än är, så tänkte jag berätta för er att jag har varit på arbetsintervju idag. Det gick så där - kändes varken som att jag nailade det eller var helt katastrofal - så jag lägger det på hyllan ett tag och försöker att inte fundera mer på det förrän jag vet.

Istället så intervjuar jag mig själv lite grann här i bloggen med några vanliga arbetsintervjufrågor!

Berätta lite grann om dig själv!

Okej, sjukt tråkigt att skriva den mest basala informationen om mig själv eftersom jag utgår från att ni redan har koll på det - så några grejer ni eventuellt inte visste:

• Jag har varit med i Vi i femman i radio. Det var mina typ två månader av glory under grundskolan. Åkte dock ut mot ett lag som svarade på utslagsfrågan innan domaren hade gett dem ordet. Assholes.
• Senast jag grinade en skvätt var i helgen när jag och David såg "Big Fish". Förjävla bra film.
• Jag blir sjukt grinig och missmodig när saker och ting är i obalans. Exempel - jag blev på så jävla dåligt humör av vardagsrummet i den här lägenheten innan vi hade kommit på hur soffan skulle stå att jag inte stod ut med att vara inne i det rummet. Det liksom kliar i mig som när man har på sig en stickig kofta.
• David kallar mig för "Bröd". Förklaring? Min svärmors ena hund heter Nanna, David gillar naan-bröd och kallar således henne för Naan-brödet. När han träffade mig så började han kalla mig för Hann-brödet, och med tiden har det blivit "Bröd". Jag är inte överdrivet förtjust.
• Jag har aldrig orkat läsa klart någonting av Kafka.

Vilka är dina starka sidor?

Jag är eftertänksam, bra på att lyssna och jävligt rolig när andan faller på. Sen inbillar jag mig att jag är ganska snäll också. Vill väl för det allra mesta.

Sen är jag typ en naturkraft när jag har bestämt mig för nåt. Då ska det hända nununu och ingenting kan stoppa mig. Det har resulterat i en och annan halvvind tavellist, men å andra sidan så får jag saker och ting gjorda!

Och så har jag bitchin' hårkvalité också. Och starka benmuskler! Laga mat och baka är jag också rätt grym på.

Vilka är dina svaga sidor?

Jag är lite feg ibland, och jag låter människor trampa på mig lite för ofta bara för att få slippa bråka.

Vad ska du göra ikväll?

Okej, den frågan har jag faktiskt aldrig fått men nu orkade jag inte mer. Ikväll ska jag på inofficiell dejt med David, vi ska käka ute nånstans och sen ska vi se "Wuthering Heights" på bio, men först så ska jag diska.

Vad ska ni göra ikväll? Nån som har sett filmen?

Kommentera mera! Eller se rolig video. Välj själv!

Myaraq upplyste mig om att det inte gick att lämna kommentar som anonym eller bara med namn och/eller webbadress, men nu ska det vara fixat!

Om det är nån som vill kommentera mina briljanta inlägg, that is.

Annars kan ni titta på den här videon. Det var den som fick mig att skratta så att jag grät häromdagen:



Se den två gånger, den är bara 16 sekunder lång och den är mycket roligare andra gången. Särskilt om man läser bakgrunden till videon emellan:

"This is my friend Colin's bear animation. And this video is genius I can't stop laughing. So here you can laugh too. You have to listen to it with sound, and watch it twice cause the second time is way better.
So this video was created by a third year Game Development student at UOIT. This is the final animation for an Animation Arts class. My friend Colin used all the techniques that were taught by this professor. And as you can see, he made the best animation with what was taught. Seriously, it's genius."

Kropp

Största delen av mitt liv har jag varit väldigt smal. Till en början naturligt smal, och när jag sedan kom in i puberteten ätstört smal.  

Under sista året i mellanstadiet gick mina föräldrars företag i konkurs. Det var struligt hemma och i skolan var jag mobbad. Anledningarna varierade - jag var för smal, för tjock, för smart, för korkad, för fräknig, för rödhårig, för ful, för sent född på året (!) - förmodligen för mycket jag. Lärarna såg och visste, men sket fullständigt i det eller skyllde i värsta fall på mig. Att jag provocerade, genom att bara finnas till.

Jag hade noll kontroll i mitt liv. Jag var övertygad, på barns vis, om att jag var en bidragande orsak till mina föräldrars ekonomiska situation. Och jag var övertygad, eftersom hela min omgivning ständigt på ett eller annat sätt upplyste mig om det, att jag var värdelös. Att världen vore bättre om jag inte fanns till.

Så jag gjorde helt enkelt mitt bästa för att inte finnas till. Det var det lilla utrymme jag hade någon som helst kontroll över.

En kompis till mig berättade i höstas om en undersökning som hon hade läst som visade på att barn och tonåringar som vill ta livet av sig ofta har en slags föreställning om att de inte hör ihop med sin kropp. De fantiserar ofta om att exempelvis på något sätt finnas med efter döden - att se sin egen begravning, se hur andra sörjer dem. Att skada sin kropp eller till och med avsluta sitt liv känns därför inte obehagligt eller farligt, eftersom man inte upplever det som en skada på sig själv utan bara på den kropp man råkar befinna sig i.

Jag vet inte om det är sant och jag vet inte hur man hittar den undersökningen eller vem som har gjort den, men jag känner igen mig själv som barn väldigt mycket i den beskrivningen. Jag hade tidigt fantasier om hur min kropp dog, att jag försvann - men att min själ på något sätt var intakt.

Jag tänkte att döden skulle vara den ultimata friheten, att intigheten skulle ge mig ro. Att det skulle sluta göra så ont i mig hela jävla tiden.

Nu hade jag aldrig riktigt the guts att ta mitt liv, tack och lov. Idag är jag tjugofyra år, friskförklarad av psykiatrin och mår väldigt bra. Jag har en universitetsexamen inom ett område som jag verkligen brinner för, jag har ett helt gäng med kloka och fina vänner, jag har en sambo som senast i förrgår fick mig att skratta så att jag grät och fick kramp i magen och jag har en god relation till min familj.

Vad jag inte har en god relation till än är min kropp - kanske för att jag fortfarande inte riktigt känner mig som ett med den. 

När jag flyttade hemifrån så slutade jag svälta mig själv och började istället äta för att döva ångest. Jag tänkte att det faktum att jag faktiskt åt innebar att jag inte längre hade ätstörningar, men funderade inte över det faktum att jag nästan aldrig kände hungerskänslor eller mättnadskänslor om de inte var i sin extremer - så hungrig att jag nästan svimmade eller så mätt att jag bara ville spy. Så länge som jag höll mig inom spannet för normalvikt så reflekterade jag inte så mycket över det - jag hade ganska länge en ganska bra ämnesomsättning, och om jag tränade så kändes det okej att "synda". Ibland fick jag för mig att jag skulle äta nyttigt, förbjöd mig själv att äta socker och fett, men föll tillbaka i gamla hjulspår vid tentaperioder med sena nätter.

Men till slut så tog det ut sin rätt, och jag började lägga på mig. Delvis av trevliga orsaker som att jag träffade och flyttade ihop med min kille, vilket innebar myskvällar i soffan, och delvis på grund av att ämnesomsättningen började försämras. Nu är jag lite överviktig, enligt det ganska kassa måttet BMI, men framför allt så känner jag att rygg, axlar och mage har tagit stryk av min livsstil. 

Min första känsla när jag ställde mig på vågen och insåg att jag passerat den magiska BMI-gränsen var att jag måste svälta mig själv, att gå på en strikt diet av sallad och luft. Jag kände mig ful och äcklig och tyckte att jag kanske till och med förtjänade självplågeriet i att ständigt vara hungrig.

Min andra känsla var en enorm trötthet. Jag varken orkade eller ville vara på krigsstigen mot min kropp. Jag var så jävla trött på hur mycket utrymme min kropp och andras kroppar och de ouppnåeliga kropparna tog i mitt huvud. Jag var så jävla trött på hela skiten. 

Jag bestämde mig för att jag inte skulle göra någonting åt saken förrän jag gjorde det av rätt anledning. Inte förrän den dagen då det var viktigare för mig att vara hälsosam och må bra än att vara smal så skulle jag sätta igång med något projekt. Jag tränade ibland, åt nyttigt ibland men gjorde ingen samlad insats förrän då.

Och nu har jag börjat förlika mig med min kropp. Jag har börjat känna efter när jag är hungrig och försöker ge kroppen mat som jag vet att den mår bra av. Jag har börjat träna lite mer regelbundet för det vet jag att mina axlar och min rygg gillar. Jag har inte förbjudit mig själv att äta någonting - är jag hemskt sugen på läsk eller glass eller pizza så äter jag det, och vägrar låta mig själv ha skuldkänslor för det. 

Jag känner mig fortfarande tudelad, som att min själ inte riktigt hör ihop med min kropp. Jag tror att det beror på många saker, delvis händelser under min uppväxt men också det faktum att vi hela tiden matas med själlösa kroppar som är menade att vara helt ouppnåeliga i syftet att få oss att konsumera. 

Men jag försöker åtminstone vara snäll mot kroppen. Jag hoppas att det en vacker dag ska kännas helt självklart och okomplicerat att vara det, men just nu är jag nöjd med att bara vara på väg i den riktningen.

När något skaver

Re-post från gamla bloggen:

När du inte riktigt trivs i den där prinsessklänningen.

När du egentligen vill bli brandman men säger veterinär.
När du inte fattar grejen med att ha en bästis.
När du inte vågar välja träslöjd för att alla andra tjejer väljer syslöjd.
När de vuxna säger att killarna bara är kära i dig när de rycker dig i håret eller håller för toalettdörren så att du inte kommer ut. Eller att du inte ska bry dig, inte ska säga ifrån, så slutar de nog snart.

När du klipper håret kort och killarna ropar efter dig att du egentligen vill vara en kille.
När ryktet går att du är lesbisk och det av någon anledning används som ett skällsord.
När du gör motmakt, när du vägrar att sätta dig i ett klassrum där du känner dig otrygg och rädd, och får höra att det är ditt eget fel för att du inte försöker passa in.

När du till sist har tystnat och rättat dig in i ledet.

När du har sex med en kille och fejkar orgasm för att du inte vill säga att det inte är så skönt med bara penetration och tycker att det känns pinsamt att visa vad du gillar, för tjejer ska ju egentligen inte riktigt gilla sex alls. När du skäms lite för att du gör det.
När du flyttar ihop med någon och plötsligt blir projektledare och morsa i ett.
När du går ut på en klubb och blir tafsad på av någon för dig helt okänd kille, och när du på måndagen efter berättar om händelsen och en tjejkompis påstår att det bara är en viss sorts tjejer som blir tafsade på. När hon frågar om det står offer i pannan på dig.

När den där jävla rosa prinsessklänningen är alldeles för trång och begränsar dig.
När du drar in magen och håller andan och slutar äta för att prinsessklänningen inte ska spricka i sömmarna.
När du inte passar in i den formen som andra har bestämt att du ska stöpas i.

När andra kallar dig för jävla feministhora och genustaliban och hävdar att det är du som vill att alla ska vara likadana.

När något skaver.

Som plåster på såren

Till Pelle som plåster på såren för alla uteblivna blogginlägg på min förra blogg:

Comic Sans i tveksamma sammanhang - som exempelvis på framsidan av ett dokument där laboratoriet kan kryssa i en ruta för cancer på baksidan.

(Och det är standard procedure för alla tjejer i min ålder, ingenting att oroa sig för)

Ge fan i min armhåla!

Det kan ju knappast ha undgått någon med en internetuppkoppling och ett Facebook-konto att det här med håriga armhålor är lite all over the place just nu, som Prins Daniel skulle ha sagt. Det började med en oskyldig hårig armhåla tillhörande en bibliotekarie från Leksand i publikhavet under Melodifestivalens final för drygt en vecka sen, något som tydligen var den mest äckliga och traumatiserande som folk någonsin sett i svensk televisions historia och därför var tvungna att uttrycka sitt äckel och fördömande över var helst de fick tillgång till åtminstone 140 tecken och ett tangentbord. Sociala medier at its best.

Hur som haver, Deidre Palacios startade upp ett evenemang på Facebook i syftet att solidarisera med den utsatta kvinnan och postade en bild på sina armhålor, och nu rinner en strid ström av bilder på armhålor genom Facebookflöden everywhere. Min finns också med i vimlet, och ser för närvarande ut så här:

Man kan tycka att det är jävligt sjukt att folk blir så provocerade av en hårig armhåla.
Man kan tycka att folk borde ha vett nog att fatta att man inte säger till folk att de är äckliga, utvecklingsstörda och borde avrättas bara för att deras håriga armhålor inte faller en på läppen.

Det sjukaste i min mening är dock att folk – föga förvånande framför allt män – tycker att de har något som helst mandat i kvinnors val att raka eller inte raka sig. Folk tycker på allvar att jag bör ta med deras högst subjektiva åsikter om armhålebehåring hos kvinnor i beaktande innan jag struntar i att köpa hem ett tiopack rakhyvlar från ICA. De typ ba:



För om du inte rakar dig, så kommer du aldrig få varken min sjuttonåriga knappt könsmogna kuk eller någon annans kuk för den delen och dessutom kommer människor att tycka att du är ful och äcklig. Att jag kanske inte är intresserad av att få kuk och särskilt inte kuk från nån som värderar mig utifrån min knullbarhet och inte utifrån alla mina andra fantastiska egenskaper, det slår aldrig de här människorna. Att jag inte bryr om ifall random person på stan tycker att jag ser ut som en kattspya, det är totalt otänkbart!

Varför?

För att min uppgift som kvinna i det här samhället är att behaga män. Det är att modifiera min kropp för att tilltala så många män som bara är absolut möjligt. Om en man säger åt mig att raka mig, så ska jag på min höjd fråga vilka kroppsdelar – inte ifrågasätta varför eller helt enkelt bara låta bli.

För att det inte finns någonting mer provocerande jag kan göra i det här samhället än att rycka på axlarna åt mäns krav på mig och deras straff när jag vägrar inordna mig i ledet. Det handlar nämligen inte primärt om mina håriga armhålors vara eller icke vara, det handlar om att kontrollera och förminska kvinnor genom att kontrollera och förminska deras handlingsutrymme, bland annat genom att kontrollera och förminska kvinnors kroppar.

Men så här är det – ni har inget jävla mandat i den här frågan. Mina armhålor är mina armhålor och om jag vill smörja dem med Regaine eller operera in hårimplantat i dem så är det none of your fucking business. Jag är inte satt på denna jord för att behaga er, så ge fan i min armhåla. Tack på förhand.

Välkommen!

Hej och hå. Häromdagen när jag stod och diskade och diskuterade feminism med min kille (det är sånt medvetna medelklasspar gör i Aspudden, typ) så kom jag att tänka på en sak.

Jag kom att tänka på uttrycket "Men det får man väl inte säga i det här landet!" som alla människor som menar att PK i själva verket är en förkortning för "Pest och Kolera" använder i tid och otid och hur roligt det vore med en feministisk och på många sätt väldigt politiskt korrekt blogg som hette just det, bara för att det någon gång i framtiden skulle ladda om uttrycket så att alla som idag slentrianslänger sig med det så fort de vill uttrycka en rasistisk, sexistisk eller allmänt puckad åsikt var tvungna att i samma ögonblick tänka på bloggen "Men det får man väl inte säga i det här landet!".

Det hela funkade dock inte så bra med mitt nuvarande domännamn och min tidigare väldigt sömniga och bortglömda blogg, så jag tänkte att jag provar på hur det känns att blogga under det här namnet. Om det känns som ett lika awesome namn och koncept om en månad som det gör nu, då kanske bloggen får bli en mer permanent variant med Wordpress and the whole shebang, annars så kanske jag kryper tillbaka in under den sten som jag kom från. 

Hanna heter jag i varje fall, för den som inte känner mig sen tidigare. Jag är 24 år gammal och har just lämnat studentspexiga Uppsala för surdegstäta Hägersten för att förhoppningsvis hitta ett roligt och stimulerande jobb som socionom någonstans i huvudstaden med omnejd. Jag är en sucker för femtio- och sextiotalsporslin, Annika Norlins samlade verk samt tedrickandets ädla konst. En vandrande kliché. 

Men det får man väl inte säga i det här landet.