söndag 30 december 2012

Sammanfattningsvis

Gjorde du något 2012 som du aldrig gjort förut?
Fick mina första kvalificerade jobb, först som boendestödjare och sen som case manager, och allra senast som socialsekreterare inom socialpsykiatrin som jag börjar på i mars.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
En gammal kompis och ett gammalt ex. Det läskiga nu är att dessa inte ens var anmärkningsvärt unga för att bli föräldrar eller ens äldre än mig, vilket betyder att jag inte heller är det. Weird.
Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov.
Vilka länder besökte du?
Tyskland, där jag förälskade mig svårt i Berlin.
Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?
Lite mer stabilitet och lite mindre psykisk stress. Typ lite mer jämnt flöde på händelseutvecklingen i livet, inte lika mycket först kom inget, sen kom inget, sen kom inget, sen kom allt på en gång.
Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?
Många! Dagen då jag försvarade min uppsats och fick ett VG, dagen då jag tog min examen, dagen då vi fick titta på vår lägenhet första gången, dagen då flyttlasset gick, dagen då jag fick mitt första jobb, dagen då jag fyllde tjugofem, dagen då jag frågade David för sjuttioelfte gången om han ville gifta sig med mig och han plötsligt sa ja. Bland annat.
Vad var din största framgång 2012?
Att jag tog min examen. Det är väl kanske min största framgång hittills i livet - jag har avslutat något, jag har skaffat mig en grund att stå på. 
Största misstaget?
Jag vet inte, jag har varit on a roll det här året. Jag har inget gjort några jättetabbar.
Bästa köpet?
En systemkamera.
Vad spenderade du mest pengar på?
Flytt, lägenhet och mat. För jag älskar mat.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja, mycket.
Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2012?
Book of Mormon-soundtracket. Exempel:
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare! Har nog aldrig varit så glad på ett privat plan som jag är nu. Fast politiskt är jag ledsnare, jag vill bara grina när jag tänker på all rasism och sexism och individualism.
Vad önskar du att du gjort mer?
Träffat mina vänner och min familj. Tränat.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Nojat över saker som ändå legat bortom min kontroll.
Blev du kär i år?
Nej, men jag fortsatte att vara kär.
Favoritprogram på TV?
"Får vi följa med?" tyckte jag om.
Bästa boken du läste i år?
Tyckte mycket om de två första böckerna i Unni Drougges triologi om Berit Hård. 
Största musikaliska upptäckten?
Har väl inte upptäckt nån ny direkt, men jag hittar alltid någonting nytt hos Paul Simon varje gång jag går in i en sån period. 
Något du önskade dig och fick?
Ett jobb! Och en lägenhet i Stockholm. Och en ring på mitt finger!
Något du önskade dig och inte fick?
Nej.
Vad gjorde du på din födelsedag 2012?
Hade tjugofemårsfest med de flesta av mina favoritmänniskor.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Om det inte hade regnat så förbannat hela sommaren.
Vad fick dig att må bra?
Trygghet och närhet.
Vilken kändis var du mest sugen på?
Har varenda gång jag känt mig nere och trött efter jobbet googlat på Trey Parker-intervjuer, så jag antar att jag har varit mest sugen på honom. Fast häromdagen kom jag att tänka på hur jävla het Anthony Kiedis var en gång i tiden, så lite grann han med.
Vem saknade du?
Det vardagliga umgänget med mina Uppsala-kompisar saknade jag. 
De bästa nya människorna du träffade?
Tyckte väldigt mycket om majoriteten av mina kollegor på mitt första jobb. Annars har jag inte träffat så mycket nya människor, i varje fall inte privat.
Mest stolt över?
Att jag har tagit mig så här långt och att jag lever. Inte så illa pinkat för nån som inte ville leva för tre år sen.
Högsta önskan just nu?
Att jag ska samla mig tillräckligt för att orka städa och orka förbereda morgondagens nyårsmiddag. 

onsdag 26 december 2012

lördag 22 december 2012

Dag 6 - Min dag

Dagens rubrik är alltså "Min dag".

Detta hade ju kanske varit spännande att skriva om ifall det hade hänt någonting speciellt idag, men det har det väl inte gjort. Jag är hos mina föräldrar i Umeå för julfirande och jag har slagit in julklappar och nojat över att min lillebrors julklapp är sjukt tråkig (även om den är användbar). Så har jag klätt julgranen tillsammans med min storebror. Den ser ut så här om man kisar och inte står för nära:


Om man står för nära och inte kisar så ser man tyvärr att vi gjort nybörjarmisstaget/hjärnsläppsmisstaget att börja med att dekorera granen innan vi satt i julgransbelysningen. Men vafan.

Sen har jag läst Martin Melins spektakulärt korkade inlägg om att hålla sams i jul. På med hockeyhjälmen och håll tungan rätt i mun tjejer, så att ni inte får pannan spräckt vid nästa dispyt mellan dig och din kille. Dumjävel.

onsdag 19 december 2012

Dag 5 - Vad är kärlek?

Kärlek kan vara en man med en rävtröja.

Idag ska vi behandla en av de stora frågorna här i livet. Nej, jag tänker inte på "tar du den i tvåan?", även om den sökfrasen säkerligen kommer att leda en del flashbackare hit - jag tänker på kärleken. Vad den är. Och vad bättre sätt att ta reda på det än att konsultera Vårdguiden?
Kärlek är nästan omöjligt att beskriva. Känslan och upplevelsen är olika för olika personer och kan variera från gång till gång som man blir kär.

Det finns många olika slags kärlek. Föremålet för ens kärlek behöver inte vara en annan person, du kan älska en hund eller katt precis lika mycket som en människa. Många älskar även sina barn, föräldrar och syskon väldigt mycket. För många innebär kärlek det de känner för en annan person. 
För en del pirrar det i hela kroppen bara de tänker på personen de är kär i, några blir konstant rusiga och varma, vissa blir mest nervösa och kallsvettas medan andra blir energiska. En del känner en stilla känsla i magen eller bröstet, vissa kan inte sluta tänka på personen i fråga medan andra känner allt detta på en gång.
Kärleken skiljer sig också beroende på om den är besvarad. Är du lyckligt kär känner du dig oövervinnerlig, är du däremot olyckligt kär kan det kännas som om hela världen rasar samman.
Vi kan också fråga Nationalencyklopedin:
kärlek, en vanligen mycket stark, positiv känsla för någon som kännetecknas av ömhet och (ibland) sexuell åtrå. Kärlek omskrivs vanligtvis ur en världslig eller religiös aspekt men kan knappast ges en allmänt accepterad definition.

Eller för all del Björn Ranelid:


JA, SÅ ÄR DET!

söndag 16 december 2012

Dag 4 - Det här åt jag idag

Jag inser följande:

1. Jag suger inte bara på att blogga, jag suger särskilt mycket på att blogga efter koncept som 30 dagar, eftersom jag helt enkelt failar hårt med att posta en gång om dagen,

och

2. Detta inlägg ska förmodligen egentligen ackompanjeras av bilder på någonting man har käkat under dagen, men jag är så jävla off my game när det gäller bloggandet att jag helt enkelt inte har fotat nåt jag har ätit.

Därför kommer jag nu berätta vad jag har ätit idag och vilket betyg detta livsmedel får på en skala mellan 1-5, där 5 är delicious och 1 är vidrigt:

1. En mudcake med vispad grädde på Espresso House SKHLM. Betyg: En upphaussad kladdkaka med smak av kaffe tillsammans med marshmallows som en lite obehaglig överraskning. Inte så att de var inbakade i kakan, men jag glömde liksom bort dem när jag geggade grädde ovanpå. Klart medel. 2/5

2. En kopp "Söderdrömmar" att skölja ner ovannämnda mudcake med, även detta på Espresso House SKHLM. Habilt påste som kanske egentligen inte uppmuntrar till några drömmar om Södermalm. I såna fall möjligtvis om området kring Stockholms Södra, även detta klart medelmåttigt. 2/5


3. Vit choklad med smak av citron och jordgubb, inhandlad på Robert Es choklad igår. Gillar vanligtvis inte vit choklad något vidare värst, men jag och David hann gå typ femtio meter efter att vi hade provsmakat en bit vid kassan tills vi var tvungna att gå tillbaka och köpa en påse fastän vi redan inhandlat det vi skulle ha därifrån (en julklapp). OM NOM NOM. 5/5

4. En kopp "Herrgårdste" som jag fick i 25-årspresent av en kompis. Spöade skiten ur "Söderdrömmar", möcket gott. 4/5

5. Annas pepparkakor. Eftersom vi uppenbarligen inte äter någon riktig mat i det här hushållet om helgerna så uppstod en besvärande hunger strax innan vi skulle åka och handla. Vi dämpade med lite peppisar. Smak av jul och as good as it gets julmässigt hemma hos oss i år. 4/5

6. Potatisklyftor i ugn. Perfekt brännskadade, krispiga utanpå och mjuka inuti. Det är fan inte varje dag jag har tålamodet att vänta ut potatisen, eller för all del tillräcklig koll på dem för att de inte ska förkolnas helt. Dagens seger! Kunde dock ha varit mer kreativ med kryddningen, men gött var det ändå. 4/5

7. Stekt rostbiff. Det smakade kött, varken mer eller mindre. 3/5

8. Erik Lallerstedts bearnaisesås. Mmm, fett! Det gillar vi. Eller det är bara jag, David vägrar befatta sig med skiten. 4/5

9. Rucolasallad. Helt okej efter att strategiskt nog placerats längst ner i varukorgen under en liter filmjölk och en sexpack toapapper och lite annat krafs. 3/5

10. Ett glas Sprite. Mitt metadon i min Coca-cola-avvänjning! Och en perfekt avslutning på en dag som är helt katastrofal ur närings- och tandemaljssynpunkt. Det sorgliga? Det är inte ens särskilt gott. Tänk om man hade vetat det som barn när man drömde om okontrollerad tillgång till läsk och godis. Oh well. 2/5

Mitt försvar till denna fruktansvärda matsedel? Well, det här är faktiskt en spektakulärt dålig dag, vi äter inte så här i vanliga fall.

Dessutom får ni erkänna att det hade sett jävligt gott ut utspritt på ett "Du är vad du äter"-bord.

torsdag 13 december 2012

Dag 3 - Mina föräldrar

När folk träffar min mamma så brukar de vara överförtjusta efteråt. Inte främst över att ha träffat henne, även om hon väl för all del är trevlig, utan för att de plötsligt förstår exakt varför jag är som jag är.

Min mamma är som en norrländsk version av en fortune cookie. Det finns inte så många olika varianter av hennes visdomsord, men de som finns är användbara på i princip alla situationer då det går åt helvete:

1. Shit happens. Hela tiden.
Murphy's law nedkokad i fyra ord. Skit kommer att hända dig, för att det bara är så, och det kommer att hända dig hela tiden - för om någonting kan gå fel, så kommer det att göra det.

2. Det är aldrig så jävligt att det inte kan bli värre.
Du kommer aldrig att nå botten av skiten. Med andra ord finns det nån som har det värre, fastän shit happens hela tiden. Den personen kan du med fördel skratta åt.

3. Folk är inte så jävla dumma som man tror, de är ännu jävla dummare.
Med andra ord - ha så låga förväntningar på dina medmänniskor som bara möjligt, så slipper du bli besviken när andra människor gör så att shit happens hela tiden för dig.

Min pappa tror jag är ganska mycket som pappor är mest. Han drar pappaskämt, han kallar sig för Hönsbärsvägens mest missförstådda komiker när hans barn inte skrattar åt hans pappaskämt och skrattar sedan högt själv åt dem. Inte för att kompensera, utan för att han tycker att det viktigaste med ett skämt är att det roar honom.

Och det är ju faktiskt också en förklaring till att jag är som jag är.

tisdag 11 december 2012

Brunneisbollar


Det här pepparkakgubbetjafset har ju fått Facebooks alla smygrassar att vakna till liv, och med dem den eviga frågan om VARFÖR man inte får säga negerboll när man får säga vitlök.

Rätten att benämna små bollar av kakao, socker och smör som "negerboll" brukar vanligtvis försvaras med att ordet "neger" kommer från latinets "niger" och betyder svart. Jag vet inte hur det är med er, men förutom att det är sjukt jävla historielöst och vittnar om en jävligt bristande allmänbildning så tycker jag att det ligger något djupt desperat i detta argument. Det är helt enkelt SÅ viktigt att man får säga "negerboll", att man helt förbiser följande:

1. Så till vida du inte är läkare, sjuksköterska eller läkarsekreterare till yrket så använder du troligtvis inte latin till vardags (och nej, det räknas inte med att du har ett väggord hemma där det står "carpe diem" eller "amor vincit omnia")

och 

2. CHOKLAD ÄR FÖR I HELVETE INTE SVART UTAN BRUNT.

Om ni tvunget måste involvera bakverkets färg på latin i namnet så får ni fan kamma till er och börja säga brunneisbollar istället.

måndag 10 december 2012

Dag 2 - Min kärlek


Alltså, det går ju typ inte att skriva ett inlägg om "sin kärlek" utan att det blir sjukt lökigt. Man kan väl bara sammanfatta det så här helt enkelt:
En hund jag kände dog för en vecka sen
Och några dagar senare dog hans hundkamrat
Dom kände varandra fanns ingen poäng att leva utan en bästa vän
Jag förstod det inte då men nu vet jag vem det kommer bli
Vi kommer att dö samtidigt du och jag
 Och så kan man titta på den här videon, för det är typ så nära man kommer oss två i musikvideoform:

Dag 1 - Om mig


Om mig är alltså första rubriken på min 30 dagar. Nu är jag rätt övertygad om att de flesta som fortfarande läser den här halvdöda bloggen redan känner eller sort of-känner mig, men vi kan ju låtsas att det finns nån ny läsare som vill veta vem jag är.

Så vem är jag?

Hanna heter jag som sagt, jag är tjugofem år och bor i Stockholm tillsammans med min fästman David. Jag hatar när bland det första en person berättar om sig själv är sin civilstatus eftersom det får mig att tänka på tvåhövdade monster till par, och ändå så händer det att jag presenterar mig själv på exakt samma sätt. Som nu.

Jag är utbildad socionom och jobbar för tillfället under en yrkestitel som är totalt obegriplig för alla som inte är insatta i socialt arbete. Det jag gör i stora drag är att stötta personer med psykiska funktionsnedsättningar till ett mer självständigt liv (jaha, tänker ni, DÅ FÖRSTÅR JAG. Inte). Det är sjukt roligt och sjukt slitigt, vilket har gjort att jag inte har haft så mycket att blogga om på sistone - allt det roliga som händer mig är belagt med sekretess och typ all min hjärnkapacitet går åt till jobbet. När jag kommer hem är jag typ lika rolig och smart som en säck potatis, men så är det.

Folk tycker att jag har roliga sje-ljud. Det är för att jag kommer från Umeå, och det kan jag faktiskt inte rå för.

30 dagar

Men jaaa, jag ska blogga. Nu ska jag fan överösa er (läs: Pelle) med meningslöshet i bloggform och göra en 30 dagar. Ha! Ni kommer aldrig mer vilja att jag bloggar igen efter det här.

Googling på frasen "30 dagar lista" gav denna giv:

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

måndag 3 december 2012

Du måste va blind

Alltid på anställningsintervjuer när jag får frågan om vad som är min sämsta egenskap så vill jag svara att jag är blind as a fucking bat i mörker. I och för sig vet jag inte ifall de små äcklen ser asbra i just mörker eftersom jag alltid resonerat som så att ju mindre jag vet desto bättre, men i alla fall.


Det vore kul att se reaktionen.

söndag 2 december 2012

Late adopter

Förresten så kan man följa mig på Instagram nu. Jag heter idetharlandet.

Göre!

Jag tänker på zombieapokalypsen

Ofta säger min kille att jag inte skulle gilla serierna han tittar på själv. Nästan alltid underskattar han mig. Jag har ingenting emot serier som är blodiga och våldsamma i sig.

Men i ett fall har han rätt. The Walking Dead. Inte för att den är blodig och våldsam, utan för att jag inte på något som helst sätt kan leva mig in i situationen som seriens karaktärer befinner sig i.

Alltså. En zombieapokalyps utbryter. En handfull människor klarar sig undan med blotta förskräckelsen, och nu måste de fly. Överallt de kommer finns fler och fler zombies som de måste slåss mot.

Och det här är varför jag aldrig kommer bli en prominent figur i historien. Det här är varför jag aldrig blev konsertpianist eller författare eller fotbollsproffs (eller stryk det sista, det beror helt och hållet på talanglöshet).

I den händelse att en zombieapokalyps utbryter kommer jag helt enkelt bara tänka ah fuck it och anmäla mig frivilligt till att bli zombiesnacks, för det är den absolut enklaste vägen att gå. Inför utsikten att aldrig få sova, aldrig få äta och ständigt behöva fly för mitt liv så skulle jag bara ge upp.

Så att eh. I det här landet-Hanna - Katniss Everdeens diametrala motsats. 

Ifall ni nånsin undrat.